Getingarnas geting
Solen steker mot skinnet. Börjar bli knaperstekt.
Lunchen står avslutad på bordet. Lite revbenspällsrester med ett salladsblad och lite gegga från potatissalladen står på bordet. Jag andas ut.
En geting har irriterande flugit runt under hela lunchen. Nu landar den målinriktat på tallriken. Lyfter. Cirkulerar kring köttet. Salladsbladet ratar den helt. Landar försiktigt på resterna av potatissalladen. Kladdigt. Den lyfter igen.
Nu fokuserar den, lyfter och landar här och där på revbenspället. Hittar den perfekta platsen. Getingar kan stickas. Inte kan den lilla getingmunnen äta revbespäll.
Den placerade sig på den fetaste delen, och de små käkarna började jobbade. Tillsammans med de små benen rullade den små köttbullar. Höll fast den och flög iväg. Om och om gjorde den om samma sak. Den åt inte upp den lilla köttbullen, den rullande den och flög iväg. Rullade och flög. Landade på nytt. Rullade och flög. Om och om igen.
Min fashination, av vad som hände, hindrade mitt första infall att slå ihjäl den. Jag stirrade och stirrade. Följde hur den lilla getingen flög iväg med köttbullen, hur svår den hade att lyfta, hur kursen ständigt svängde. Hur dn kämpade sig fram i luften.
Det påminde mig om myror som arbetar tillsammans för att klara av bördorna, hur de koordinerar sig för att flytta saker, framförallt mat, flera gånger tyngre än dem själva. Men den lilla getingen flög alldeles ensam, om den hade haft hjälp hade den klarat sig mkt bättre.
Men då hade jag förståss inte kunnat sitta kvar.
Lunchen står avslutad på bordet. Lite revbenspällsrester med ett salladsblad och lite gegga från potatissalladen står på bordet. Jag andas ut.
En geting har irriterande flugit runt under hela lunchen. Nu landar den målinriktat på tallriken. Lyfter. Cirkulerar kring köttet. Salladsbladet ratar den helt. Landar försiktigt på resterna av potatissalladen. Kladdigt. Den lyfter igen.
Nu fokuserar den, lyfter och landar här och där på revbenspället. Hittar den perfekta platsen. Getingar kan stickas. Inte kan den lilla getingmunnen äta revbespäll.
Den placerade sig på den fetaste delen, och de små käkarna började jobbade. Tillsammans med de små benen rullade den små köttbullar. Höll fast den och flög iväg. Om och om gjorde den om samma sak. Den åt inte upp den lilla köttbullen, den rullande den och flög iväg. Rullade och flög. Landade på nytt. Rullade och flög. Om och om igen.
Min fashination, av vad som hände, hindrade mitt första infall att slå ihjäl den. Jag stirrade och stirrade. Följde hur den lilla getingen flög iväg med köttbullen, hur svår den hade att lyfta, hur kursen ständigt svängde. Hur dn kämpade sig fram i luften.
Det påminde mig om myror som arbetar tillsammans för att klara av bördorna, hur de koordinerar sig för att flytta saker, framförallt mat, flera gånger tyngre än dem själva. Men den lilla getingen flög alldeles ensam, om den hade haft hjälp hade den klarat sig mkt bättre.
Men då hade jag förståss inte kunnat sitta kvar.
Kommentarer
Trackback
