livet i Villa Villerkulla

Hela OS är inte som det borde vara. En mäktig invigning, javisst, men den påverkade mig inte. Inte som den borde ha gjort. Fjärillarna i magen saknades, känslan av att sitta länge, alldeles för länge framför tvn saknades, skriket i kroppen om man missar något viktig saknas. I år har jag missat det mesta. Jag såg Jamaicanen ta två guld och slå två världsrekord. Det var värt att se, jag såg stefan holm riva ut sig, jag såg simningen med baddräkten som förstörde dagen. Jag såg när Sanna ramlade, jag såg när svt tvingade henne att gråta i tv. Jag såg hoppen, och jag såg dem alla falla.

OS gav inte känslan av hopp i år, kanske för att allt bara var värdelöst, kanske för att det var för mycket politik inblandat, kanske för att Sverige nu borde vara klassat som en pinsam och hopplös nation. Jag menar egentligen inte idrottarna, de gjorde vad de kunde. Ramlar man så ramlar man och den det gör mest ont i är den som ramlade, men att hoppa ut sig på små höjder, det är lite slarvigt, att inte kunna simma för att den första baddräkten sprack känns inte helt ok, även om hela hennes fokus försvann, att domarna dömer helt galet så att vi blir så arga att vi inte ens för bronset trots att vi hamnade trea. Att OS är OS i år tror jag inte på. Jag kommer nästa sommar fråga, är det inte OS på riktigt i år. Förra året var ju ett skämt, det var ju någon som skojade Det VET jag. För Sverige har duktiga idrottare, Sverige är ju ganska bra, några guld tar Sverige alltid.

Kanske borde vi helt enkelt sluta upp med OS, så besviken som iår har jag inte varit någonsin, det jag kommer att minnas är den fantastiske jamaicanen som slog världsrekord.

För nu har jag tappat stinget - os är inte os längre.