Okunniga människor gör mig förbannad
Nu har vi åter kommit till det stadiet där jag fullkomligt svämmar av ilska, egentligen är jag inte arg men vissa saker retar upp mig. Och det är okunniga människor. De där som mest flyter med, gör som alla andra men egentligen inte vill lära, inte vill bli bättre utan bara är nöjda precis som det är just. Så länge de stannar i ett just nu läge så visst det är okej, men att sedan börja apa efter, göra som någon annan, ta någons intresse och låtsas att det är ens eget och sedan försöka övergläsa. Och sedan de som inte kan ett jota men ändå klarar sig genom livet, får bättre jobb, och åter igen bara kan flyta med för att de fått in en fot.
Störande till tusen, man ser sig själv kämpa dag ut och dag in och så bara för ett intresse eller en känning så kan de ta gräddfilen förbi alla och så är det med det. Alla de andra hårt arbetade, slitande människorna då? Nej, dem ska man inte ha någon förståelse för, man ska gilda inte kämpa.
Jag tycker det är så otroligt fel, och det gör mig uppriktigt arg. Jag ser det hela tiden, de som vill men inte riktigt kan få till det kämpar hårdare än någonsin, försöker och misslyckas men försöker igen. Så finns de andra som först glider in på ett bananskal, inte gör saker i tid, lallar sig fram och gör inget med ett speciellt engagemang. De är de som heltplötsligt har fått ngt jobb, som de faktiskt inte förtjänar. De står där med stora leenden och kan lägga till ännu en grej på CV:n som säkerligen mamsen eller papsen har skrivit åt dem.
Men vad ska man göra, jag kan ju stå här med min tvättade hals och hävda att jag faktiskt kan något, att jag lärt mig och att det senare i livet kommer gå bättre för mig. Men... Jag är inte rätt person, i vissa lägen finns det dem som stör sig på mig med. Hon ska alltid va ute i så god tid. Planerande och så förstår hon alltid det där tekniska. Hon smörar bara. Hon har ju lismat in sig på den arbetsplatsen.
Sanningen att säga så stör vi alla oss nog på en och annan i vår vardag då och då. Men fortfarande tycker jag att det är orättvist, när de som kämpar och försöker inte får någon möjlighet och gräddfilstagarna (glidarna) får alla dörrar öppnade för sig.
Störande till tusen, man ser sig själv kämpa dag ut och dag in och så bara för ett intresse eller en känning så kan de ta gräddfilen förbi alla och så är det med det. Alla de andra hårt arbetade, slitande människorna då? Nej, dem ska man inte ha någon förståelse för, man ska gilda inte kämpa.
Jag tycker det är så otroligt fel, och det gör mig uppriktigt arg. Jag ser det hela tiden, de som vill men inte riktigt kan få till det kämpar hårdare än någonsin, försöker och misslyckas men försöker igen. Så finns de andra som först glider in på ett bananskal, inte gör saker i tid, lallar sig fram och gör inget med ett speciellt engagemang. De är de som heltplötsligt har fått ngt jobb, som de faktiskt inte förtjänar. De står där med stora leenden och kan lägga till ännu en grej på CV:n som säkerligen mamsen eller papsen har skrivit åt dem.
Men vad ska man göra, jag kan ju stå här med min tvättade hals och hävda att jag faktiskt kan något, att jag lärt mig och att det senare i livet kommer gå bättre för mig. Men... Jag är inte rätt person, i vissa lägen finns det dem som stör sig på mig med. Hon ska alltid va ute i så god tid. Planerande och så förstår hon alltid det där tekniska. Hon smörar bara. Hon har ju lismat in sig på den arbetsplatsen.
Sanningen att säga så stör vi alla oss nog på en och annan i vår vardag då och då. Men fortfarande tycker jag att det är orättvist, när de som kämpar och försöker inte får någon möjlighet och gräddfilstagarna (glidarna) får alla dörrar öppnade för sig.
Kommentarer
Trackback
