Os är inte som det borde vara
Hela OS är inte som det borde vara. En mäktig invigning, javisst, men den påverkade mig inte. Inte som den borde ha gjort. Fjärillarna i magen saknades, känslan av att sitta länge, alldeles för länge framför tvn saknades, skriket i kroppen om man missar något viktig saknas. I år har jag missat det mesta. Jag såg Jamaicanen ta två guld och slå två världsrekord. Det var värt att se, jag såg stefan holm riva ut sig, jag såg simningen med baddräkten som förstörde dagen. Jag såg när Sanna ramlade, jag såg när svt tvingade henne att gråta i tv. Jag såg hoppen, och jag såg dem alla falla.
OS gav inte känslan av hopp i år, kanske för att allt bara var värdelöst, kanske för att det var för mycket politik inblandat, kanske för att Sverige nu borde vara klassat som en pinsam och hopplös nation. Jag menar egentligen inte idrottarna, de gjorde vad de kunde. Ramlar man så ramlar man och den det gör mest ont i är den som ramlade, men att hoppa ut sig på små höjder, det är lite slarvigt, att inte kunna simma för att den första baddräkten sprack känns inte helt ok, även om hela hennes fokus försvann, att domarna dömer helt galet så att vi blir så arga att vi inte ens för bronset trots att vi hamnade trea. Att OS är OS i år tror jag inte på. Jag kommer nästa sommar fråga, är det inte OS på riktigt i år. Förra året var ju ett skämt, det var ju någon som skojade Det VET jag. För Sverige har duktiga idrottare, Sverige är ju ganska bra, några guld tar Sverige alltid.
Kanske borde vi helt enkelt sluta upp med OS, så besviken som iår har jag inte varit någonsin, det jag kommer att minnas är den fantastiske jamaicanen som slog världsrekord.
För nu har jag tappat stinget - os är inte os längre.
OS gav inte känslan av hopp i år, kanske för att allt bara var värdelöst, kanske för att det var för mycket politik inblandat, kanske för att Sverige nu borde vara klassat som en pinsam och hopplös nation. Jag menar egentligen inte idrottarna, de gjorde vad de kunde. Ramlar man så ramlar man och den det gör mest ont i är den som ramlade, men att hoppa ut sig på små höjder, det är lite slarvigt, att inte kunna simma för att den första baddräkten sprack känns inte helt ok, även om hela hennes fokus försvann, att domarna dömer helt galet så att vi blir så arga att vi inte ens för bronset trots att vi hamnade trea. Att OS är OS i år tror jag inte på. Jag kommer nästa sommar fråga, är det inte OS på riktigt i år. Förra året var ju ett skämt, det var ju någon som skojade Det VET jag. För Sverige har duktiga idrottare, Sverige är ju ganska bra, några guld tar Sverige alltid.
Kanske borde vi helt enkelt sluta upp med OS, så besviken som iår har jag inte varit någonsin, det jag kommer att minnas är den fantastiske jamaicanen som slog världsrekord.
För nu har jag tappat stinget - os är inte os längre.
Getingarnas geting
Solen steker mot skinnet. Börjar bli knaperstekt.
Lunchen står avslutad på bordet. Lite revbenspällsrester med ett salladsblad och lite gegga från potatissalladen står på bordet. Jag andas ut.
En geting har irriterande flugit runt under hela lunchen. Nu landar den målinriktat på tallriken. Lyfter. Cirkulerar kring köttet. Salladsbladet ratar den helt. Landar försiktigt på resterna av potatissalladen. Kladdigt. Den lyfter igen.
Nu fokuserar den, lyfter och landar här och där på revbenspället. Hittar den perfekta platsen. Getingar kan stickas. Inte kan den lilla getingmunnen äta revbespäll.
Den placerade sig på den fetaste delen, och de små käkarna började jobbade. Tillsammans med de små benen rullade den små köttbullar. Höll fast den och flög iväg. Om och om gjorde den om samma sak. Den åt inte upp den lilla köttbullen, den rullande den och flög iväg. Rullade och flög. Landade på nytt. Rullade och flög. Om och om igen.
Min fashination, av vad som hände, hindrade mitt första infall att slå ihjäl den. Jag stirrade och stirrade. Följde hur den lilla getingen flög iväg med köttbullen, hur svår den hade att lyfta, hur kursen ständigt svängde. Hur dn kämpade sig fram i luften.
Det påminde mig om myror som arbetar tillsammans för att klara av bördorna, hur de koordinerar sig för att flytta saker, framförallt mat, flera gånger tyngre än dem själva. Men den lilla getingen flög alldeles ensam, om den hade haft hjälp hade den klarat sig mkt bättre.
Men då hade jag förståss inte kunnat sitta kvar.
Lunchen står avslutad på bordet. Lite revbenspällsrester med ett salladsblad och lite gegga från potatissalladen står på bordet. Jag andas ut.
En geting har irriterande flugit runt under hela lunchen. Nu landar den målinriktat på tallriken. Lyfter. Cirkulerar kring köttet. Salladsbladet ratar den helt. Landar försiktigt på resterna av potatissalladen. Kladdigt. Den lyfter igen.
Nu fokuserar den, lyfter och landar här och där på revbenspället. Hittar den perfekta platsen. Getingar kan stickas. Inte kan den lilla getingmunnen äta revbespäll.
Den placerade sig på den fetaste delen, och de små käkarna började jobbade. Tillsammans med de små benen rullade den små köttbullar. Höll fast den och flög iväg. Om och om gjorde den om samma sak. Den åt inte upp den lilla köttbullen, den rullande den och flög iväg. Rullade och flög. Landade på nytt. Rullade och flög. Om och om igen.
Min fashination, av vad som hände, hindrade mitt första infall att slå ihjäl den. Jag stirrade och stirrade. Följde hur den lilla getingen flög iväg med köttbullen, hur svår den hade att lyfta, hur kursen ständigt svängde. Hur dn kämpade sig fram i luften.
Det påminde mig om myror som arbetar tillsammans för att klara av bördorna, hur de koordinerar sig för att flytta saker, framförallt mat, flera gånger tyngre än dem själva. Men den lilla getingen flög alldeles ensam, om den hade haft hjälp hade den klarat sig mkt bättre.
Men då hade jag förståss inte kunnat sitta kvar.
