livet i Villa Villerkulla

Nu har vi åter kommit till det stadiet där jag fullkomligt svämmar av ilska, egentligen är jag inte arg men vissa saker retar upp mig. Och det är okunniga människor. De där som mest flyter med, gör som alla andra men egentligen inte vill lära, inte vill bli bättre utan bara är nöjda precis som det är just. Så länge de stannar i ett just nu läge så visst det är okej, men att sedan börja apa efter, göra som någon annan, ta någons intresse och låtsas att det är ens eget och sedan försöka övergläsa. Och sedan de som inte kan ett jota men ändå klarar sig genom livet, får bättre jobb, och åter igen bara kan flyta med för att de fått in en fot.

Störande till tusen, man ser sig själv kämpa dag ut och dag in och så bara för ett intresse eller en känning så kan de ta gräddfilen förbi alla och så är det med det. Alla de andra hårt arbetade, slitande människorna då? Nej, dem ska man inte ha någon förståelse för, man ska gilda inte kämpa.
Jag tycker det är så otroligt fel, och det gör mig uppriktigt arg. Jag ser det hela tiden, de som vill men inte riktigt kan få till det kämpar hårdare än någonsin, försöker och misslyckas men försöker igen. Så finns de andra som först glider in på ett bananskal, inte gör saker i tid, lallar sig fram och gör inget med ett speciellt engagemang. De är de som heltplötsligt har fått ngt jobb, som de faktiskt inte förtjänar. De står där med stora leenden och kan lägga till ännu en grej på CV:n som säkerligen mamsen eller papsen har skrivit åt dem.

Men vad ska man göra, jag kan ju stå här med min tvättade hals och hävda att jag faktiskt kan något, att jag lärt mig och att det senare i livet kommer gå bättre för mig. Men... Jag är inte rätt person, i vissa lägen finns det dem som stör sig på mig med. Hon ska alltid va ute i så god tid. Planerande och så förstår hon alltid det där tekniska. Hon smörar bara. Hon har ju lismat in sig på den arbetsplatsen.
Sanningen att säga så stör vi alla oss nog på en och annan i vår vardag då och då. Men fortfarande tycker jag att det är orättvist, när de som kämpar och försöker inte får någon möjlighet och gräddfilstagarna (glidarna) får alla dörrar öppnade för sig.

Sagan började långt innan min tid, men min saga började när jag var omkring sju år och skulle gå och lägga mig en kväll. Min pappa läste alltid för mig på kvällarna och det hela började med Narnia. Det är därför filmerna betyder så mycket för mig idag. Oavsett hur bra eller dåliga de egentligen är så tycker jag att de är underbara.
Jag minns att en TV version gjordes för många år sedan men jag kommer inte ihåg dem, nu däremot vill jag köpa alla Narnia filmer som görs, jag vill ha dem hemma tillsammans med min jätte bok. Boken med gamla teckningar som visar det stolta lejonet Aslan och de fyra modiga barnen.

När första boken öppnades knakade sidorna lite, denna läsning har nämligen gjorts förut, mina båda äldre systrar har haft liknande stunder precis innan de ska sova då pappa läst ett kapitel ur Narnia och mamma kommit in och sjungit en sång. Men jag, jag fick en ny utgåva med vackra teckningar. Jag var nog också lite yngre än mina systrar.

Det är i den första boken, Min morbror trollkaren är den viktigaste berättelsen. Det hela börjar i slutet av 1800-talet och förklarar hur resorna mellan vår värld och Narnia började. Redan i denna första bok får man möta lejonet Aslan.

Sedan går det över till Häxan och Lejonet. Syskonen Peter, Susan, Edmund och Lucy evakueras till ett gammalt hus på landet undan flyganfallen i London. Genom ett stort klädskåp kommer de allihop till landet Narnia. Där härjar en ond häxa men tillsammans med Aslan lyckas syskonen rädda landet.
Den tredje boken, Hästen och hans pojke, är berättelsen om vad som hände i Narnia under den tid då Peter den store härskade, och hans bror och systrar var kung och drottningar under honom. Ett grannland börjar invadera Narnia och landets framtid ligger i händerna på den bortrövade pojken Shasta och hästen Bri.

I den fjärde boken är vi tillbaka hos syskonen Peter, Susan, Edmund och Lucy. De är tillbaka i den vanliga världen, de sitter och väntar på ett tåg och plötsligt dras de bort från tågstationen och hamnar i ett busksnår. I Narnisk tid har det gått flera hundra år och de hittar sitt eget slott i ruiner. Människorna har erövrat landet och tystat träden och fördrivit invånarna. Återigen ställer Aslan barnen inför uppgiften att ställa allt till rätta och återföra den rättmätiga ledaren, prins Caspian, till tronen. Denna bok slutar även i ett stort tårflöde för min del då Peter och Susan helt plötsligt får nyheten att de blivit för gamla för Narnia och inte längre kan komma tillbaka.
I den femte boken kastas Lucy, Edmund och deras besvärlige kusin Eustace in i en tavla. Tillbaka till Narnia och denna gång hamnar de på ett skepp på ett stormigt hav. Här träffar de återigen prins Caspian som nu blivit kung. De styr skeppet Gryningen till de ensliga öarna och besegrar alla faror de möter på vägen. En omvälvande färd som till och med får besvärlige Eustace att förändras.

Sjätteboken inleds med att Eustace tar med sin skolkamrat Jill till Narnia. Han tar hennes hand och innan hon inser vad som händer befinner de sig i Narnia. Aslan har ett uppdrag åt dem. Pris Rilian, landets tronföljare, har länge varit försvunnen och det är nu tid att han stiger fram som landets ledare. Många har letat efter honom men ingen har lyckats. Det blir Eustace och Jills uppgift att hitta honom.
Den sjunde och avslutande boken knyter samman historien då gamla och nya narnier träffas och de som inte längre får vara i Narnia får komma tillbaka. Eustace och Jill hamnar efter förfärligt brak i Narnia igen. Förvirringen i landet är total och Narnias nuvarande kung för en ojämnkamp mot fienden och en listig tyrann som uppträder i Aslans namn. Träden är skövlade och ingen vet vem som är vän eller vem som är fiende. Tillsammans kämpar barnen, kungen och kungarna från förr en sista strid för att rädda Narnia och kanske skapa ett nytt bättre Narnia.

De sju böckerna har påverkat mig genom hela livet och trots att denna text inte blev som jag tänkt mig ville jag skriva den. Många säger att jag är alldeles för gammal för att svepas med och drömma mig bort från landet tomma ummet och staden klädskåp till den främmande världen Narnia. Där jag flyger med bevingade lejon, rider på en kentaurs rygg eller skjuter pilar mot fienden från en bergstopp. Förresten träffar jag med varenda pil.

Trots att åren har gått, har jag läst om böckerna flera gånger. Det är nästan så att jag läser den en gång vart annat eller vart tredje år. Jag älskar det. Landet som skapades för mig, som jag sedan kunde spendera alla mina somrar i. Även om jag sprang runt i skogen och på gräsmattan på landet kändes det riktigt. Jag var där, jag slogs vid sidan av Peter den store och jag lät vinden slå mig i ansiktet när jag red genom skogarna på Aslans rygg.
När jag i veckan såg Narnia – Prins Caspian på bio var jag återigen tillbaka i min barndomsvärld. Under filmen var jag helt klistrad vid allt som hände. På vägen hem dansande jag runt med trädgudinnorna och låtsades flyga genom luften. Jag var mitt i stridenshetta, ända tills jag blev tillsagd av sambon att lugna ner mig.

Dock funderar jag över varför filmerna inte görs i samma ordning som böckerna.
 

Det är en ovärderlig lyx det här att vara ledig. Ledig från skola, ledig från jobb. Det är en underbar lyx som man normalt älskar. Längtar efter. Och vårdar ömt. Men nej, inte jag. Jag har alltid undrat om det är något fel på mig och nu börjar jag förstå att mina onda aningar alltid stämt.

Nu har det gått ungefär en månad sedan jag slutade skolan och min sambo har arbetat hela tiden, mina vänner arbetar eller är bortresta och jag som egentligen skulle arbeta kan inte göra det. Och det suger. Trots att solen har kastat sina varma strålar har jag suttit inne framför datorn och låtsas jobba. När regnet faller säger jag till mig själv  "ja nu behöver jag inte ha dåligt samvete för att jag sitter inne och jobbar". Jobbar? Nej det gör jag ju inte. Jag bloggar, kollar på TV, trist ökenTV som inte borde visas. Jag äter lite mat, alldeles för mycket onyttigt. Jag spelar kanske lite TVspel. Men framför allt väntar jag på att  dagen ska ta slut. Det är helt enkelt tråkigt att vara ledig.

Jag ser de långhelger vi haft som min enda lediga tid. När någon frågar mig så jobbar jag hela sommaren. Och visst har jag ett jobb just nu, en hemsida som skulle bli klar men materialet kommer inte in som det ska så på det hela taget är jag ju ledig. En tidning som jag ska layouta men återigen kommer inte materialet in som det ska. Så på det hela taget är jag ledig.

Vad ska man göra då när det är sommar och man är ledig? Gå ut i parken och sola, ensam. Gå och bada, ensam. Gå på Gröna Lund (ja, jag är fortfarande inte så gammal att jag tröttnat), ensam. Gå på skansen, ensam. Åka ut till någon mysig skärgårdsö, ensam. Eller ska man kanske ta och hyra en stuga någonstans, ensam.
Allt låter verkligen mysigt, roligt och somrigt, menatt göra det ensam, njaaa. Jag kommer faktiskt inte på något som är riktigt roligt att göra ensam.


Det konstigaste av allt är att jag fortfarande tycker att sommaren varit lyckad hittills och rolig. Midsommar firades med nära vänner, jag har hälsat på mina föräldrar ute på landet i tre dagar, jag och sambon spenderade en långhelg i Göteborg med vänner och familj där. Sammanlagt är det  åtta dagar av sommaren (som hittills varit 38 dagar lång)
man kan i och för sig säga att jag på kvällar träffat vänner, ätit någon glass eller två i solen. Kvar har jag en helg i Dalarna, en låg helg på landet tillsammans med sambo och en kamrat till honom och så sensommarens kräftskivor (vilket blir två eller tre stycken). Det är alltså sju eller åtta roliga dagar till av de 54 dagarna som är kvar. Att jag tycker att detta är en lyckad sommar får mig att fundera lite. Men vaddå det kanske är bra att inte ha så höga krav.

Jag börjar i allafall jobba om två och en halv vecka. Gott.